Det slog mig just..

Att om lite mindre än en månad är jag där.

Per-Anders Fogelström skrev i mitten av 1900talet en av den svenska litteraturhistoriens bästa serier i nationalromantik. Han tecknande en bild "mina drömmars stad" Det var en stad fylld av folkmyller, vedermödor och sumprunkare*. Sjukdomen fanns alltid i hasorna och överflödet delade ett fåtal på. Men folket var glatt, skelskiftet nära och det fanns kärlek i de små gemenskaperna!

Frågan är om inte Nairobi är mina drömmars stad, fast hundra år senare. Att det är mina drömmars stad är det ingen tvekan om, det fick jag bekräftat i natt med all önskvärd tydlighet. Åter stod jag längs Ngong road och väntade på den matatou som skulle för mig ner till Kibera, en av vår planets fattigaste platser. Pamela mötte mig med den hjärtligaste omfamning, så lågt från politiska handslag och påklistrade leenden i kommunpalatsets korridorer jag kan komma. Egentligen är Kibera surrelism, fast i verkligheten, den ligger där som en värld i världen med en miljon människor som sköter allt i sina liv för en dollar per dag.. och på andra sidan av en fyra meter hög betongmur, kryddad med fastklistrat glaskross, går män med trivselvikt runt och spelar golf på en konstbevattnad grön gräsmatta.

Nyss på den kommersiella televisionen sändes ett rätt gripande program om hur en grupp medelsvenskar reagerar när de tappar sin verklighet och möter den afrikanska. Att som medmänniska, som syskon som en kristdemokrat skulle beskrivit det, stå framför en mor med ett barn, veta att modern är positiv, och inte få testa barnet.. "varför inte, jag vill ju gott" såg jag hur Johnny tänkte på gotländska. men sån är världen, vi förstår inte allt.

Jag längtar dit. Jag vill dit. Jag ska dit!
Om lite mindre än en månad är jag där, i mina drömmars stad..

((Jonas Hillerström))

*Sumprunkare är alltså den som har som yrke att byta sumpen, det vattenfylda kar som betesfisken, eller försäljningsfisken, vilar i i väntan på sitt öde..