Kibera

16 juni 2005-06-16

Detta var den dag på resan som jag både såg mest fram emot, och fruktade. Även om jag inte har någon med svenska mått mätt bra bakgrund med socialbidrag och skilsmässor så vet jag inget om hur det är att vara fattig. I alla fall inte fattig i ett samhälle som inte bryr sig om dig. Detta är en korsbefruktning mellan ett referat och en reflektion över fem av mina mest spännande timmar i Kenya.

Jag sov över med en timme (förvisso välförtjänt efter utklassningssegern i bowlingen igår kväll), men eftersom Hanna är så godhjärtat väckte hon mig tillsist med en lagom mängd omilt våld. Sedvanlig frukost inmundigas hastigt, och jag hoppade i det förberedda arbetsombytet. På matatun ner till Ngong Road såg jag för första gången ett praktexempel på vilka wazungu (plural av muzungu= vitingar) Hanna inte vill att vi förväxlas med. Denna trio var superturister, betalde med de största sedlarna och var på alla vis pinsamma. Sen när de äntligen (även om de bara åkte med i tre minuter) hoppade gjorda Hanna helt klart för föraren att vi inte hade någon koppling till den pinsamma gruppen, och föraren skrattade hjärtligt.
När vi blev avsläppta på bussgatan började jag fatta vad slum var för något. Även om Nairobi inte kommer att få någon utmärkelse för dess arbete med den offentliga miljön så är det skräpet försumbart. Om jag tidigare tyckte att det var drygt med folkströmmar överallt så fick jag snabbt insikt i att det inte var att jämför det heller. När till och med Hanna har respekt för något är det verkligen på tiden att dra öronen åt sig. Jag var helt enkelt på helspänn mot allt och alla i de tio minuter som vi stod och väntade på Pamela och Ingleshia. När de kom upp ur en av gränderna kändes allt genast mycket bättre. De hälsade glatt på oss, och jag såg en möjlighet till att detta skulle gå bra, de verkade mycket vänligt inställd helt enkelt. Jag gick med Ingleshia och Hanna följde Pamela ner för den trånga gränd som senare kommer att betecknas som huvudvägen eftersom den i förhållande till nätet av stigar längre in i Kibera var betydligt trängre. Det var små stånd med diverseförsäljning överallt. Tvål, batterier eller öl? Vi kom ut på en plan där en man kom bärandes på en säck, i säcken fanns en hund som blödde ymnigt. Jag ville inte se men när vi passerat hörde vi hur mannen gjorde slut på dess lidande. Skadade skadedjur har inte hög prioritet i ett område där människorna lever på mindre än sju och en halv krona per dag. Gör ett tankeexperiment där din dag börjar klockan 00:00 och du ska klara dig på den summan.
– Hur långt kom du? Jag kom en timme, om jag bara tar hänsyn till mina fasta kostnader.
Vi blev inbjudna till deras kontor på andra våningen i den träbyggnad i fint skick som var hemmet för katolska kyrkans mänskliga rättigheter och rättshjälps avdelning. De ger råd om hur lagar tolkas och hur folket ska stå upp mot makten när de har problem. De driver även diskussionsgrupper i diverse olika sammanhang där målet är att deltagarna efteråt ska ha tjänat erfarenhet och kunskap nog att kunna göra smartare och mer informerade val i sina liv. Fantastiskt hedervärda arbetena alltihop, och det kändes inte konstigt när jag såg deras schema som var helt fullt från morgon till kväll. När vi satt i det lilla gula rummet som var kontor och arbetsplats för dem knackade det försynt på den spåntade trädörren. In kom en sliten farbror som kan ha varit allt mellan fyrtio och sextio år med skägg som ville ha råd från de kunniga. Han hälsade hövligt på de okända vitingarna och sett sig sedan på en pinnstol för att föredraga sina problem på swahili. Han kändes upprörd på rösten, men blicken var glad och förväntansfull. De båda tittade på mannen medan historien om ett bråk med en kvinna om en kokplatta som tillhörde mannen, men som kvinnan vägrade att lämna ifrån sig hade slutat i att en muthärva rullades upp. Mannen hade försökt anmäla kvinnan, men fick då höra att om han betalade 30 kr så skulle allt var ur världen. Alltså tjänstemannen ville ha en muta. Rådet som följde av Pamela o Ingleshia var att söka försoning med kvinnan, och sen återkomma med problemet med tjänstemannen dagen därpå.. Utanför stod skolbarnen i kö till bespisningen, i alla fall de barn vars föräldrar hade betalt måltidsavgiften på 250ksh per månad. Hur många av de 570 barnen på skolan som åt lunch vet jag icke.
Efter en kort diskussion med kvinnan (som hette Hannah) som hade kiosken på skolgården fortsatte promenaden. En ännu trängre gränd än tidigare, kanske 130cm bred ledde den fyra personer starka patrullen ut på järnvägen som tränger rakt igenom hjärtat av Afrikas största slumområde. Järnvägen föreföll inte vara särskilt tungt trafikerad, men när väl dieselloken kom med sina set skulle jag inte vilja stå bredvid och sälja mango. Samtidigt som namnet förklarar varför det är viktigt att han tar hand om min kamera får jag syn på något skumt på andra sidan spåret. Med några snabba kliv är jag uppe på en liten avsats och stirrar ner på den mur prydd med taggtråd och krossat glas som skiljer Kibera från EN GOLFBANA! Ni kan inte inse hur det kändes att se alla smutsiga människor, plåtskjul och allt skräp på ena sidan och en konstbevattnad golfbana med fairway och greener på andra sidan. Tala om klyftor, sju kronor per dag, eller moderatbandy? Vi tar några översiktsbilder och fortsätter sedan längs järnvägen och namnet berättar att det bor någonstans mellan 750 tusen och en miljon människor i Kibera. Med lite snabb matte blir det cirka en person på något mer än en kvadratmeter. Hur många kvadratmeter har du?
Vi svänger in i myllret av gångar. Nu är vi nere i en gång som varierar i storlek, men vi kan möta människor utan problem i alla fall. En kille bär på en hemma konstruerad slipstation i storlek med en hopfälld tvättvinda. Jag ler mot honom för att visa att jag uppskattar hans uppfinningsrikedom, fyra plattjärn, en gammal cykelslang och ett hjul från samma fordon, plus stenen i sig förstås. Genialt i sin enkelhet. Vi kommer fram till en skola som visar sig vara katolska kyrkans secendary School. Eftersom jag mot bättre vetande kämpar för att bli lärare kändes det givet att tacka ja när namnet frågade om jag ville besöka mina kollegor. Vi hukade oss och kom in genom den drygt 140cm höga öppningen i den blå stålgrinden som markerade gränsen mellan kunskapens högborg och det övriga Kiberie. Vi signerar gästboken på anmodan av portvakten. Den utifrån välvårdade träladan på tjugo gånger sju meter är blåmålad. Trappan på gaveln leder oss upp till det plan som hyser lärarrummet. Vi välkomnas ”karibou karibou” säger de och gör genast plats för oss vid bordet där de gemensamt intar sin lunch. Vissa ställer sig med sina tallrikar och helt plötsligt känns det som om jag var mer till besvär än nöje och nytta. Hur som helst är de mycket glada för att vi kom förbi, och svara på alla frågor. Att de äter lunch ihop varje dag är något jag kan ta med mig till arbetslaget hemma, men månadslönen på 9-11 000 Khs och arbetsdagar från 7 till 1630, samt halvdag på lördagar är jag inte avundsjuk på.
Vi tar oss ut på vägen utanför den blå grinden och går vidare mot Pamels hem. Killen med slipstationen har fått en kund, en fruktsäljande kvinna betalar honom tre shilling för att slipa hennes kniv. Han ler, och jag ler. Efter vägen ber jag namnet att ta några bilder, vilket han gärna gör. Nu är det torrt och fint på marken, men minsta regn skulle utan tvivel förvandla dessa gångar och stigar till ren lerbrottning och den sanitära olägenhetsnivån skulle ta ännu ett kliv upp. När vi står utanför dörren förstår jag först inte var dörren är. De hoplappade bitarna på en till två kvadratmeter avslöjar inget förens Pamela öppnar en i mitten. Vägen går genom ett rum som jag inte ser något av för mörkret, ner till en passage med fallhöjden 70 centimeter, sen till höger och huka dig så kommer vi strax till ett rum som är köket. Vinkelrätt med det ligger matsalen/vardagsrummet. Några fåtöljer, en tvåmanssoffa i gulbrun manchester och ett litet bord i mitten är möblemanget. Stål väggarna är täckta med allt från planscher med bibelcitat till kenyanska fotbollslandslaget. Stampat jordgolv har varit ett frekvens skällskord när jag varit mindre noga med städningen hemma i min ungdom, men nu vet jag hur ett sådant ser ut på riktigt. Det känns mysigt i sin enkelhet, det är högt till tak men ombonat med sporadiskt (med kinesisk wellpapp) isolerade hörn. Samtidigt som jag sitter och klurar på konstruktionen har Pamela gjort mat. Mina tankar om mat, hygien och främmande länder kommer snabbt fram. Ugali, spenatröra och köttsoppa står på menyn, och efter att vi nogsamt och kanske även välbehövligt har välsignat maten är det enda jag tänker på hur otroligt vänligt det är av henne att bjuda oss på mat. Jag hoppas att det fortfarande fanns till hennes fem barn på kvällen..
På väg ut möter vi hennes man. Han är fåordig men verkar nöjd med det celebra besöket. Jag fastnar såklart i någon plåt på väg upp ur labyrinten, men jag känner mig väl till mods efter måltiden, nu vet jag vad gästfrihet är. Nu ska vi avslutat besöket med att deltaga i en av dessa diskussionsgrupper, ämnet är äktenskapet. På väg upp mot kyrkan ser jag en ung kille som svetsar med en 400 ampers pin svets. I Sverige är det förbjudet att röra en sådan utan en mask med tuber på ryggen och fläkt. Gaserna som utvecklas är vansinnigt farliga, och den ljusbåge som skapas är så intensiv att den med lätthet kan bränna din hornhinna vilket ger skador för livet. Han står i t-shirt, kisar och kör för fullt utmed gatan. Strömmen stjäl de genom att med livet som insatts hänga på klämmor på högspänningsledningen som går över bland många andra Pamelas hem.
I kyrkan blir det fart på folket när vi kommer. De sjunger, och välkomnar oss in i gemenskapen. Det är lite synd att det enda ord jag fattar i sången är karibou som betyder välkommen, men det räcker å andra sidan efter som de är så jag känner mig. Vi diskuterar stammars seder kring äktenskap i par, och jag lär mig att loahs traditionellt har långa förhandlingar mellan föräldrarna innan något äktenskap, eller diskussion med den tilltänkta bruden kommer på fråga. När muzungosarna sedan ska ge sin version blir det lätt pinsamt, jag har på sin höjd hintat svärfar om det kunde gå för sig att få aspirera på dotterns hand, men hur hade vi det för 100 år sen i Sverige med seder och bruk? Grym bakläxa, bassning* och omild tillrättavisning tilldöms svennarna. En syster klargjorde sedan vad bibeln hade att säga om saken, och då kändes det lite lättare för de flesta tror jag. Efter gruppfotot utanför kyrkan tar vi nu vägen upp ur den mest underbara soptipp som kan tänkas. Vägen är densamma som vi kom ner på, men jag känner inte igen den eftersom det är så otroligt mycket folk på väg nerför den. Även om många är arbetslösa i Kibera, eller jobbar hemma finns det de som har jobb i industrin (män) eller som hemhjälp (gissa). De jobbar utanför, men vill bo här för att de har sin familj, sina grannar och sitt sociala när här nere.
Jag ser mig inte själv som särskilt blödig, men det känns när vi säger adjö. Kommer jag att få träffa dem igen? Hur går det med Pamela, kan hon ensam på sin lön försörja fem barn och man? Och namnet, han som på ren vilja betalar sin brors skolavgift, kan han fortsätta med det? Det utökade samarbetet mellan samfunden, och missnöjet med stadsdelsrådet? Resan ner till stan där den värld som är min värld och alla kval, val och tankar väntade som en olycksalig man med lie på mig. Hur ska jag ställa mig till allt jag sett, den 16 juni 2005?

Jag är övertygad om att det finns de som fått stora problem med sig själva för mindre. De skillnader jag tidigare sett i Nairobi är småpotatis i jämförelse. Jag kan inte förändra världen själv, men alla kan göra något och så även jag. Just nu lurar jag på vad jag ska göra, det gör ont att veta hur de kämpar för sin tillvara och samtidigt dricka en dubbel latte med vaniljsmak. Det sätt jag kan komma på är att acceptera de olika världarna, och försöka påverka deras med de medel jag har i min. Politiker har ett enormt ansvar för dessa frågor, och att bara riva allt och bygga parkeringsplatser löser inget för den miljon människor som bor här. Fattigdom är inte samma sak som tragedi, dessa människor ler, skrattar och lever sina liv, men med mycket knappa medel. Jag är mycket glad för att jag fick se den här delen av det kenyanska myntet, och jag bryr mig inte särskilt om vilka som tyckte vad om mina rinnande känsloutbrott på Java caféet, den som inte reagerar på det jag sett, känt och luktat på idag är hjärtlös eller blind. Medmänniska, eller politiker, kanske går det att kombinera..

//Jonas, under uppvaknade


*bassning = av undertecknad ansett/avskytt som ett popord** utan egentlig grund, men som i synonymflödet kändes riktigt

**popord = ”naken Janne”, ”juppi nalle”